Jag tänker stå för nu att jag är omogen relativt ofta, Jag kan irritera mig på småsaker och är ännu bättre på att göra små saker till stora saker, Jag kan flamsa omkring och göra mig dummare än jag är, Jag kan titta snett på folk jag inte känner och jag kan prata på för mycket om saker jag inte borde ibland.

Men det som jag gör som vissa kanske aldrig kommer att lära sig, är att jag skulle alltid stå för det jag har sagt eller gjort, jag erkänner när jag inser mina fel och jag har lätt för att be om förlåtelse, och jag är väldigt duktig på att förlåta.

Jag har pratat med en vän nu och kom och tänka på hur mycket uppväxten sätter prägel på hur man beter sig som "äldre" själv.
Jag kan säga det, jag och Robert är som eld och vatten när det kommer till uppfostran, han är den slappa typen som tar i när det behövs, och jag är den som vill ha ordning och reda från början.
Jag har jätte svårt med folk som äter med händerna eller tar saker utan att fråga, det värsta jag vet är nog när folk inte tackar för maten.

Jag har stor respekt för människor som klarar av att ta hand om sina barn ensam och forma deras liv till det bästa möjliga. För de som står på sina egna två ben och tar sig ann världen. De som vågar prata öppet om sina känslor och verkligen de som vågar visa dom.

Det jag inte respekterar är människor som måste trycka ner andra för att själva må bra, Folk som gömmer att de mår dåligt och tror att man ska förstå.
Och folk som inte ger alla en andra chans, för alla kan misslyckas.


Detta inlägg grundar inte till några personer eller deras bekymmer, jag vill bara berätta mina tanker och känslor, och passar det inte så behöver man inte läsa.

Med denna bild säger jag och Juline godnatt.