Jag kan personligen säga att jag anser mig själv vara en väldigt förlåtande människa, jag kan aldrig vara sur i längre perioder och jag brukar vika mig ganska snabbt vid en förklaring.
För ett par år sedan hade jag en vän, och den vännen betydde nästan mer än allt jag någonsin haft. Låt oss kalla denna vän Stina.

Stina och jag umgicks konstant, vi pratade diskuterade och jag ansåg att jag kunde berätta allt för henne utan att hon dömde mig. Även fast våra vägar skiljdes ganska tidigt av olika anledningar så viste vi alltid vart vi hade varandra, jag ansåg att vi alltid kunde ty till varandra om det var någonting.
Det är väl så vänner ska ha det ?

Men tydligen så viste inte jag allt, det fanns hemligheter och mörka sådana, hon försvann, gick upp i rök helt utan anledning. Jag försökte och försökte utan respons.
Tillslut så skickade jag ett mejl som avslutade det hela, Jag kände att jag hade gjort allt och ägnat  dagar och månader och funderat vad jag någonsin kunde ha gjort för att förtjäna ett sådant försvinnande utan ett ord inte ens en utskällning.
För skäller man betyder det att man på någon grad faktiskt bryr sig, att man lägger ner energi på att säga sitt missnöje.
Men ingenting, bara tystnad!

Men igår 00:46 fick jag ett sms som chockade mig mer än jag tydligen förstod. Stina hörde av sig. Min första reaktion var total lycka.
Vi skrev endel och jag fick en förklaring på vad som hade hänt och hur allt låg till.
Idag känner jag fortfarande total lycka.
Men jag blir ändå tveksam, kommer hon finnas kvar nu? eller kommer allt det här hända igen. Det jag trodde handlade om att jag hade gjort någonting i två år handlade inte ett dugg om mig. Det jag har klandrat mig själv för? Tankarna, Ångesten, Längtan och det att leva i oförståddhet.
Ska jag bara lägga det bakom mig nu?
Jag tror det handlar om en tillits fråga. Jag tror att förtroenden måste byggas upp att man måste ta det steg för steg.
Men en sak är iallafall klar, jag har förlåtit och jag har lagt det bakom mig, frågan är bara hur lång tid det kommer ta innan man känner det här riktigt nära igen, om det någonsin kommer tillbaka? 
Jag hoppas det, för så mycket som Stina har betytt för mig är det inte många som har gjort. 

Detta får mig även att uppskatta de vänner jag har, och jag kan berätta att jag har en vän  som  jag skulle gå genom eld och vatten för. Jag skulle nog offra mitt liv tveklöst för denna tjej.
Jag kan vara mig själv med henne, Yra omkring som aldrig förr samtidigt som hon tar ner mig på jorden igen. Hon får mig att uppskatta de små sakerna.
Hon skäller på mig när det behövs, hon säger vad hon tycker tänker. Och jag litar nog mer på henne än mig själv. Jag tänker inte nämna ut någon idag, men jag hoppas verkligen hon förstår att det är henne jag pratar om.


Hur det än är och hur vänner kommer och går kommer nog alltid vara en gåta för de flesta, och även för mig.
Men sen är en sak säker.
Juline Cerny är mitt liv, utan henne skulle jag inte vara den jag är idag. Jag skulle fortfarande stå fast. Hon har fått mig att mogna.  Att bli en bättre människa.
Hon är mitt barn, min dotter. Jag kommer älska henne tills döden skiljer oss åt!