Jag har börjat om på det här inlägget säkert 7 gånger nu för att försöka få fram det jag vill ha fram, men det går inte. 
Jag skulle vilja skrika, skälla och ibland slå till för att vissa i min omgivning ska fatta vad det är som händer.
Är dom så dum och naiva att dom inte förstår vad dom gör, eller tror att det inte gör någon skillnad?

Jag börjar bli så jäkla less på att folk har börjat blunda, att ingen längre ser vad som händer för att vi börjar bli så "vana" att hon alltid kommer vara som hon är, en uppkäftig snorunge som tror att hon kasta ur sig vad som helst mot vem som helst, utan konsekvenser, att hon alltid kommer ha folk som håller henne om ryggen.

De ända hon har är sin familj, och inte ens dom orkar med henne, till och med dom pratar när hon inte hör och hon är så fruktansvärt naiv att hon förmodligen inte ens vet om att hon gör fel.
Hur länge kan man leva på tonårs fasoner, hur länge kan man gömma sig bakom den fasaden? När måste man växa upp?


Jag bara önskar att personen ifråga kan komma till insikt, förstå vad hon slarvar med.